placeholder image
Photo:

De finns där varje dag, varje månad året runt. Så har det varit de senaste 14 åren. De finns där som ett naturligt inslag i den kaotiska tillvaron i Israel och Palestina. Deras närvaro är uppskattad. De står för trygghet och stabilitet. Deras enda vapen är en penna, de ser, de lyssnar och analyserar och rapporterar vidare.

Det ekumeniska följeslagarprogrammet, Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel, (EAPPI)  har funnits på plats sedan 2002 och ska bidra till att dämpa våldet och främja respekten för folkrätten. Närvaron är ett uttryck för praktisk solidaritet för utsatta grupper - såväl palestinier som israeler. Författaren till artikeln följde med ledningen för Kyrkornas Världsråd till det Heliga landet.

EAPPI är ett konkret svar på en vädjan från kyrkoledarna i Jerusalem 2002 till Kyrkornas Världsråd. De skrev i sitt brev; We would respectfully request protection of all people in order to assist the re-establishment of mutual trust and security for Israelis and Palestinians. Further we would call on all peace-loving people from around the world to come and join us in a manifestation for just peace

Kyrkornas Världsråd tog vädjan på allvar och tillsammans med de lokala kyrkorna och kyrkor i Europa och USA skapades följeslagarprogrammet som bygger på närvaro i landet, att analysera och återrapportera händelser.

- Det är ett 70-tal kyrkor och ekumeniska partners som deltar aktivt i programmet. Närmare 1500 följeslagare har deltagit. Vi har just tagit emot den 58:e gruppen, berättar Manuel Quintero Perez som är samordnare inom Kyrkornas Världsråd.

Följeslagarna rekryteras lokalt. Sedan starten har det funnits ett mycket starkt stöd och engagemang från bland annat Sverige och Norge. En följeslagare ska ha fyllt 25 år men inte 70 år, ha erfarenhet av att arbeta med människor och tala engelska flytande. För att bli antagen krävs tre rekommendationer. Uppdraget är tre månader och följeslagarna arbetar i internationella team och bor på plats i  t ex Hebron, Jeriko eller i Jerusalem.

I samband med Kyrkornas Världsråds solidaritetsbesök i mars i det heliga landet möter vi ett tiotal olika följeslagare. Vi möter ett team i Jeriko. Det är en norrman och en svensk, de utgör ett av teamen som är stationerade i Jeriko. De berättar att de dagen innan fått en akut utryckning om att hem förstörts av militären. De får meddelandet per sms. De beger sig skyndsamt till området. Det är långa resor och ibland svårt att hitta fram. De kommer fram och möter beduinfamiljen med många små barn, familjen är ombedd att lämna området och sitter i stekande värme och stark sol i ett öppet landskap. De vädjar om att få ta barnen till ett skuggigt område men får avslag på sin önskan. Följeslagarna gör familjen sällskap, ger dem vatten, försöker föra samtal med militären för barnens skull. Men deras hem jämnas med marken, allt de äger förstörs inklusive mat, kläder och skolböcker. Barnen går i en skola som FN upprättat i området, kravet för att gå där är att man måste ha skolböcker. Utan skolböcker ingen skola.

När vi möter familjen dagen efter återigen med följeslagarteamet, som hälsas glatt välkomna av den hårt drabbade familjen. De ställer gärna upp och berättar om gårdagen för oss. De visar oss spillrorna av det som igår var ett hem för dem alla. Nu återstår ingenting.

- Vi berättar gärna, att berätta hjälper oss att bearbeta traumat från igår, och att Kyrkornas Världsråd satsar på följeslagarna är ett hopp för framtiden, att någon bryr sig, att någon finns där som ett stöd i denna sargade och trasiga del av världen, berättar fadern i familjen.

Det här är ett livsöde bland tusentals kanske miljoner andra livsöden. Följeslagarna har till uppgift att se, analysera och rapportera vidare.

- De får utbildning av sändande organisation i sitt hemland innan de kommer till Israel och Palestina. Kommunikation och påverkansarbete är en central del i vårt arbete, berättar Manuel Quintero Perez.

En av följeslagarna som vi möter berättar att arbetet är väldigt mångfacetterat och svårt, men ger mycket tillbaka, minnen och vänner för livet.

Han berättar för oss att arbetspasset börjar vid 6 eller 8 på morgonen beroende på vad som står på schemat idag, några följer skolbarn genom checkpointen så att det ska gå smidigt för dem att nå fram i tid utan trakasserier, andra följer med äldre till sjukhus, andra finns närvarande i oroliga områden där det finns spänningar mellan olika grupper, andra får rycka ut när hem förstörs av militären.

- Jag känner ibland att jag inte räcker till. Det är många praktiska ting att hantera och allt tar så mycket längre tid, ibland kan ett besök i checkpointen ta fem timmar. Jag känner ett stort ansvar för att finnas på plats, jag vet att min närvaro betyder mycket för palestinierna i byn.

Han betonar att han känner dåligt samvete för att han inte hinner rapportera som tänkt.

- Jag sätter alltid de personliga mötena först och främst. Jag ska försöka hinna med några nyhetsbrev till innan det är dags att resa hem om fyra veckor. Förhoppningsvis kan jag få åka runt och berätta om vad jag har varit med om.

 

Följeslagaren berättar vidare; - Tiden här har förändrat mitt liv för alltid. Jag är inte densamme som när jag kom hit. Jag har fått ett nytt livsperspektiv. Jag har sett så mycket ondska, jag känner ibland vanmakt och förtvivlan, då är mina kollegor i det internationella teamet ovärderliga. Tillsammans kan vi bearbeta intrycken och ingjuta mod; att inte ge upp utan låta hoppet om en rättvis fred leva vidare.

Följeslagaren visar oss den 9 meter höga muren som skär av området och försvårar transporter mellan olika områden. Ibland stängs de olika checkpointen helt. Ibland måste man ta resa långa sträckor för att ta sig igenom. Följeslagarna berättar om en kvinna som behövde uppsöka akut sjukvård men som inte kom igenom muren på rätt ställe och blev tvungen att ta en omväg, omvägen innebar för hård påfrestning och hon avled innan hon nådde fram till sjukhuset.

Det har gått 14 år sedan kyrkoledarna skrev brevet med vädjan om praktisk närvaro till Kyrkornas Världsråd. En av dem som var initiativtagarna var den lutherske biskopen.

- Följeslagarnas närvaro i området betyder mycket för de utsatta, de skapar trygghet och ger hopp om att någon bryr sig, säger biskop Munib Younan, för den lutherska kyrkan i det heliga landet och Jordanien.

Dr. Isabel Pihri är associerad generalsekreterare för Kyrkornas Världsråd och ansvarig för diakoni, ser följeslagarprogrammet som en väsentlig del i uppdraget att ge en röst åt de som ingen röst har.

- Följeslagarprogrammet är ett relativt nytt sätt att utföra påverkansarbete på, dels genom konkret och praktisk närvaro, dels genom personliga analyser och kontinuerliga rapporter inom det globala programmet men främst genom att varje följeslagare har ett uppdrag att skriva nyhetsbrev, blogga, twittra och använda sociala medier för att nå ut med sina berättelser. Det innebär att genom de olika följeslagarna kan olika länder följa rapporter från sina egna utsända.

Pihri menar att genom följeslagarprogrammet tar olika medlemskyrkor tillsammans ansvar för att verka för ett rättvis och hållbar fred i området. Självklart så räcker det inte enbart med följeslagarprogrammets insatser, men det är ett komplement till samtal med regeringsföreträdare, mellan religiösa ledare och i dialogen med FN.

Kyrkornas Världsråd har ett omfattande arbete i regionen, tillsammans med kyrkoledare och Mellanösterns Kristna Råd.

Text & foto: Marianne Ejdersten, kommunikationsdirektör Kyrkornas Världsråd

WCC member churches in Israel and Palestine

Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel

WCC leadership focuses on peace-building and inter-religious initiatives during a solidarity visit to Israel and Palestine (WCC news release of 12 March 2015)

Statement on Economic Measures and Christian Responsibility toward Israel and Palestine

WCC Video EAPPI